Jonas Stadling stred mot alla sociala orättvisor och rapporterade från tre världsdelar
I Lockåsen föddes 1847 en man som blev en fridens och stridens man, en samhällskritiker, reporter, författare och upptäcktsresande. Friden låg i hans religiösa läggning som samtidigt manade honom att strida mot tidens orättvisor, fattigdom och svält, mot övergrepp, lurendrejeri och översitteri som de svaga i samhället utsattes för. Pennan och breda språkkunskaper var hans vapen.
Stred för samer, svältande och skogsbönder
För Jonas Stadling gällde jämställdhetsstriden bland annat samerna som ofta behandlades orättvist. Som redaktör för Aftonbladet i över 20 år stred han även mot skogsbolagens baggböleri som lurade bönderna att sälja sin skog alltför billigt.
Stadlings kärlek till naturen och Ovikenbygden grundlades tidigt och trots hans resor över världen återkom han regelbundet. Vägen ut i världen gick via Baptistförbundet där han nödåret 1867 engagerade sig starkt för hjälp till de värst svältande i Västerbotten. Studier i teologi, filosofi samt språk förde honom så småningom till Schweiz och sociala studier i England.
Reste vida omkring i Amerika och Sibirien
Efter några år i Sverige reste han under två år omkring i Amerika, bl a för att samla pengar till ett kyrkobygge i Stockholm initierat av hans svärfar. Hans skrev då reseskildringen ”Genom den stora Vestern” om situationen för den indianska ursprungsbefolkningen, för sydstaternas färgade slavarbetare, för invandrade svenskar, mormonernas kultur m.m.
När Andrée startade sin polarexpedition från Svalbard var Stadling på plats och skildrade avfärden både i skrift och berömda bilder. Andrée försvann men man hoppades att han landat i Sibirien. Stadling som hade bedrivit nödhjälpsarbete även där och hade kontakter med både tsaren och författaren Leo Tolstoj fick i uppdrag att efterforska Andrée.
Stadling letade förgäves eftersom Andrée istället funnit sin död på Vitön, men under sina sökande färder på hundratals mil lärde han känna många sibiriska folkstammar, deras liv, religiösa föreställningar och annat. Sina kunskaper gav han ut i boken ”Schamanismen i Norra Asien” som blev en lärobok för teologiska studier.
Kampen för utsatta medmänniskor viktigare än den rätta tron
Stadling var sjuklig redan som barn och under långa perioder senare. Han förde ett många gånger strapatsrikt liv, men var ändå närmare 90 år gammal när han avled 1935. I boken ”Minnen, vid slutet av vägen” sammanfattar han sitt liv och sina tankar om olika trosinriktningar och religionens betydelse. Han ansåg att för en religiös människa är kampen för den utsatta medmänniskan, viktigare än kampen för den ”rätta tron”.